Utan tillsatser
Föga förvånande befinner sig den här bloggen i en tynande tillvaro.
Är så enkelt att jag inte haft motivationen att skriva. Livet har gjort sig påmint och tempot eskalerat till en nivå där det känns som om allting susar förbi i sådan fart att de reduceras till små streck på mina näthinnor. Själv står man där mitt i allt och försöker få ett grepp om vad som händer. De senaste åren har sprungit förbi och såhär i efterhand har jag svårt att minnas var de tog vägen. Som om dagarna varit så lika och erfarenheterna så frånvarande att allting smälter ihop i ett odefinerat dimmoln där allt tycks sakna kontrast och skärpa.
Välmenande själar har återigen tagit upp det här med mitt pluggande. Nu när flera av bekanta snart är klara med sina respektive utbildningar är det svårt att inte låta bli att reflektera över var jag själv ska hamna med mina studier. En del av dem kan antagligen gå direkt ut i jobb. Snart tre år av fristående kurser har avverkats för egen del och jag är inte i närheten av något arbetsliv. Det som är en smula obehagligt är inte det att jag skulle ha "slösat" bort de här åren - framför allt filosofistudierna har nog varit en nödvändighet för att försöka få lite struktur i mitt tänkande och komma in på den mentala banan igen. Snarare är det faktumet att tidsperspektivet börjar krympa. Ett år under tonåren kändes som en evighet, en ofattbar lång tidsentitet. Nu känns spannet mellan födelsedagarna ganska kort.
Men som tidigare konstaterats; 22 är ingen ålder. Jag har gott om tid att försöka hitta mitt kall. Och det stämmer kanske, för tillfället. Men vid någon punkt måste man passera den där gränsen för när man plötsligt inte har alla vägar öppna för sig, när det är för sent att vandra längs vissa stigar. När är det dags att ta sig i kragen, klippa sig och skaffa sig en ordentlig utbildning som leder till ett tryggt, stabilt och inkomstbringande yrke? 24? 25? 28? 30?
Problemet är knappast att jag inte vet vad jag vill göra utan att det finns för mycket som jag kan tänka mig hålla på med. Ska jag satsa på skrivandet? I så fall, hur? Journalistutbildning? Frilansande? Författande? Återuppta mina gamla planer på att bli något inom vården; sjuksköterska eller socionom? Komplettera och söka till psykologprogrammet? Bygga vidare på en akademisk karriär? I så fall inom vad; filosofi eller psykologi? Eller något helt annat? Att beklaga det faktum att jag befinner mig i en relativt trygg ekonomisk situation känns förmätet och otacksamt, men likväl tror jag det bidrar till min ambivalens. Jag måste inte bestämma mig för något för att kunna överleva eller skrapa ihop till hyran; så länge jag presterar godkända resultat i de "flummkurser" jag läser nu skulle jag kunna glida på den här räkmackan, som folk har uttryckt det, ett bra tag till.
Nåja. Tanken var inte att den här bloggen skulle bli något slags offentligt torkrum för mina smutsiga underkläder, men likväl känner jag att jag bäst strukturerar mitt tänkande i skriven form. Det är väl en filosofiskada man aldrig kommer riktigt komma ifrån; behovet av att strukturera.
Men all rationalitet åt sidan; har en oförklarlig känsla av att allt kommer lösa sig till det bättre ändå. Och för en gångs skull tror jag det är dags att jag, som det heter, följer mitt hjärta, inte min hjärna.
Är så enkelt att jag inte haft motivationen att skriva. Livet har gjort sig påmint och tempot eskalerat till en nivå där det känns som om allting susar förbi i sådan fart att de reduceras till små streck på mina näthinnor. Själv står man där mitt i allt och försöker få ett grepp om vad som händer. De senaste åren har sprungit förbi och såhär i efterhand har jag svårt att minnas var de tog vägen. Som om dagarna varit så lika och erfarenheterna så frånvarande att allting smälter ihop i ett odefinerat dimmoln där allt tycks sakna kontrast och skärpa.
Välmenande själar har återigen tagit upp det här med mitt pluggande. Nu när flera av bekanta snart är klara med sina respektive utbildningar är det svårt att inte låta bli att reflektera över var jag själv ska hamna med mina studier. En del av dem kan antagligen gå direkt ut i jobb. Snart tre år av fristående kurser har avverkats för egen del och jag är inte i närheten av något arbetsliv. Det som är en smula obehagligt är inte det att jag skulle ha "slösat" bort de här åren - framför allt filosofistudierna har nog varit en nödvändighet för att försöka få lite struktur i mitt tänkande och komma in på den mentala banan igen. Snarare är det faktumet att tidsperspektivet börjar krympa. Ett år under tonåren kändes som en evighet, en ofattbar lång tidsentitet. Nu känns spannet mellan födelsedagarna ganska kort.
Men som tidigare konstaterats; 22 är ingen ålder. Jag har gott om tid att försöka hitta mitt kall. Och det stämmer kanske, för tillfället. Men vid någon punkt måste man passera den där gränsen för när man plötsligt inte har alla vägar öppna för sig, när det är för sent att vandra längs vissa stigar. När är det dags att ta sig i kragen, klippa sig och skaffa sig en ordentlig utbildning som leder till ett tryggt, stabilt och inkomstbringande yrke? 24? 25? 28? 30?
Problemet är knappast att jag inte vet vad jag vill göra utan att det finns för mycket som jag kan tänka mig hålla på med. Ska jag satsa på skrivandet? I så fall, hur? Journalistutbildning? Frilansande? Författande? Återuppta mina gamla planer på att bli något inom vården; sjuksköterska eller socionom? Komplettera och söka till psykologprogrammet? Bygga vidare på en akademisk karriär? I så fall inom vad; filosofi eller psykologi? Eller något helt annat? Att beklaga det faktum att jag befinner mig i en relativt trygg ekonomisk situation känns förmätet och otacksamt, men likväl tror jag det bidrar till min ambivalens. Jag måste inte bestämma mig för något för att kunna överleva eller skrapa ihop till hyran; så länge jag presterar godkända resultat i de "flummkurser" jag läser nu skulle jag kunna glida på den här räkmackan, som folk har uttryckt det, ett bra tag till.
Nåja. Tanken var inte att den här bloggen skulle bli något slags offentligt torkrum för mina smutsiga underkläder, men likväl känner jag att jag bäst strukturerar mitt tänkande i skriven form. Det är väl en filosofiskada man aldrig kommer riktigt komma ifrån; behovet av att strukturera.
Men all rationalitet åt sidan; har en oförklarlig känsla av att allt kommer lösa sig till det bättre ändå. Och för en gångs skull tror jag det är dags att jag, som det heter, följer mitt hjärta, inte min hjärna.
Mänsklighetens patent på känsloliv
Att djur har något form av känsloliv är väl de flesta som har haft någon form av varaktig kontakt med djur, liksom undertecknad, tämligen övertygade om. En skeptiker skulle dock kunna påstå att det rör sig om antropomorfism, tillskrivandet av mänskliga egenskaper till icke-mänskliga varelser eller ting. Ungefär som en katt-tant som bestämt hävdar att hennes kisemiss blir förnärmad om man talar om honom i tredje person i samma rum utan att involvera honom i konversationen. Men vad beträffar mer rudamentära emotionella kapaciteter, som förmågan att känna behag eller rädsla är skepsisen ganska omotiverad; det krävs nog en särskilt hårdnackad skeptiker för att påstå att ett skotträdd hund som ligger skakandes och gnällandes under ett bord under en nyårsnatt inte skulle vara förmögen att uppleva rädsla.
Det finns dock tecken på att även mer "kvalificerade" känslor, som sorg över en förlust, inte är unika för mänskligheten. Låglands-gorillan Koko, som tränats att känna igen och själv använda sig av flertalet tecken ur det amerikanska teckenspråket (och därigenom åtmistone delvist stuckit hål på föreställningen om att språk är något unikt och förbihållet mänskligheten), är väldigt förtjust i katter. Hon fick vid ett tillfälle själv välja ut en individ ur en grupp med övergivna kattungar, döpte ungen, lekte och tog hand om den som om den vore en gorillabebis. När kattungen en gång smet ut ur buren och tragiskt nog blev överkörd ska Koko ha blivit mycket uppriven, varpå hon signalerat tecknen för "ledsen" och "gråter".
Det fascinerande är inte bara det faktum att sorgebeteenden har observerats hos icke-mänskliga djur (något som redan gjorts i det vilda hos flertalet spretande arter) men också att vi genom Koko faktiskt fått förstahandsinformation av sörjande, något som borde göra oss mer ödmjuka inför faktumet att vi nog inte är så fantastiskt unika som vi gärna vill tro.
Dekadens och inkonsekvens
Föga förvånande blev det som väntat. Jag orkade hålla tempot i ungefär en vecka, sen började intresset och motvationen för att hålla igång bloggandet dala. Nåja, i viss mån får jag väl ursäktas. Psykologin har krävt mycket av min uppmärksamhet de senaste veckorna - första tentan är redan om en vecka och omfattar sex ganska stora områden. Motivationen finns visserligen där, ämnet i sig är sjukligt intressant. Men; att omvända en ganska sporadisk och ostrukturerad studievana till en mer regelbunden sådan är inte helt lätt. Speciellt nu när man börjar få insikt i vilka processer som involveras i lärande och minne inser jag hur otroligt ineffektiv jag varit i mitt pluggande.
Exempel 1: Jag läser nästan alltid pärm-till-pärm-style, dvs. ungefär som jag läser en skönlitterär bok. Tar sällan anteckningar eller stannar upp för att djupare gå in på begrepp jag inte riktigt kopplat, vilket minskar chansen att jag tar till mig kunskapen i det längre perspektivet.
Exempel 2: Oftast läser jag i miljöer som jag associerar till allt annat än just pluggande; soffan (associeras till TV-slappande), sängen (sömn), skrivbordet (datoranvändande), köksbordet (ätande), vilket i förlägningen gör att tankarna lätt vandrar bort från det jag ska lära mig till annan aktivitet.
Exempel 3: Oregelbudna studietider. Jag har sällan någon särskild period under dagen jag koncentrerat försöker plugga utan det blir ofta väldigt sporadiskt, när jag känner mig manad att plocka upp kurslitteraturen. Det i sin tur gör det svårare att försätta sig i ett mer effektivt mentalt stadium där man enklare tar in informationen.
Exempel 4: Jag pluggar oftast själv, utan någon att bolla idéer med eller diskutera begrepp, vilket gör att min förståelse av litteraturer blir rätt ensidig; om jag missuppfattat något är möjligheterna att korrigera den felkopplingen ganska liten. Det här är visserligen något jag blivit bättre på under senaste året, och förhoppningsvis kommer jag bättre igång med att plugga tillsammans med kursare nu under hösten.
Så, det finns helt klart lite att jobba på. Men de faktum att jag ändå håller ganska jämna steg i litteraturen med föreläsningarna, att jag hittils faktiskt har näst intill fläckfri närvaro (och dessutom är ganska aktiv och tar för mig på seminarierna, vem kunde ha trott det?!) och att jag känner mig motiverad till att lära mig bådar ändå gott. Och med Malmö-flytt nära anstående kan jag inte låta bli att känna att jag är på rätt spår i livet. Trots att jag forftarande äter dåligt, slackar med träningen och sover oregelbundet.
Fan, håller jag på att bli optimist?
Exempel 1: Jag läser nästan alltid pärm-till-pärm-style, dvs. ungefär som jag läser en skönlitterär bok. Tar sällan anteckningar eller stannar upp för att djupare gå in på begrepp jag inte riktigt kopplat, vilket minskar chansen att jag tar till mig kunskapen i det längre perspektivet.
Exempel 2: Oftast läser jag i miljöer som jag associerar till allt annat än just pluggande; soffan (associeras till TV-slappande), sängen (sömn), skrivbordet (datoranvändande), köksbordet (ätande), vilket i förlägningen gör att tankarna lätt vandrar bort från det jag ska lära mig till annan aktivitet.
Exempel 3: Oregelbudna studietider. Jag har sällan någon särskild period under dagen jag koncentrerat försöker plugga utan det blir ofta väldigt sporadiskt, när jag känner mig manad att plocka upp kurslitteraturen. Det i sin tur gör det svårare att försätta sig i ett mer effektivt mentalt stadium där man enklare tar in informationen.
Exempel 4: Jag pluggar oftast själv, utan någon att bolla idéer med eller diskutera begrepp, vilket gör att min förståelse av litteraturer blir rätt ensidig; om jag missuppfattat något är möjligheterna att korrigera den felkopplingen ganska liten. Det här är visserligen något jag blivit bättre på under senaste året, och förhoppningsvis kommer jag bättre igång med att plugga tillsammans med kursare nu under hösten.
Så, det finns helt klart lite att jobba på. Men de faktum att jag ändå håller ganska jämna steg i litteraturen med föreläsningarna, att jag hittils faktiskt har näst intill fläckfri närvaro (och dessutom är ganska aktiv och tar för mig på seminarierna, vem kunde ha trott det?!) och att jag känner mig motiverad till att lära mig bådar ändå gott. Och med Malmö-flytt nära anstående kan jag inte låta bli att känna att jag är på rätt spår i livet. Trots att jag forftarande äter dåligt, slackar med träningen och sover oregelbundet.
Fan, håller jag på att bli optimist?
Ytterliggare en manifestation av uttråkning
Vara. Bara existera, andas in, dra in livet så djupt i lungorna man bara kan. Exalteras av de ljuva dofter som i sina skiftande nyanser då och då smeker ens luktsinne. Hosta till av röken som det ibland innehåller. Låta den stiga till rödgade ögon, spegelblanka av tårar som karvar spöklika ärr längs bleka kinder. Känna hur det letar sig innåt, i det innersta väsendet, skakar om, omkullkastar allt utan att ens behöva vidröra.
Befinna sig mitt i stormens öga, se hur mörka vindar roterar i en spefull dans kring en stilla kärna. Undertrycka impulsen att fly; istället sätta sig ned, låta sig översköljas av elementens vrede. Bara för en natt låta sig ryckas med av den känslostorm som dagarnas alla små mörka tankemoln framanat. Bara för en natt låta byarna ylandes och klangandes slita den sargade kroppen utan att banna eller göra menlöst motstånd. Bara för en natt låta sig översköljas av ensamhetens tryckande, kvävande dimma, återuppleva den beska smaken av totalt nederlag.
Bara för en natt påminnas om hur fantastisk den gryende morgondagen faktiskt är.
Befinna sig mitt i stormens öga, se hur mörka vindar roterar i en spefull dans kring en stilla kärna. Undertrycka impulsen att fly; istället sätta sig ned, låta sig översköljas av elementens vrede. Bara för en natt låta sig ryckas med av den känslostorm som dagarnas alla små mörka tankemoln framanat. Bara för en natt låta byarna ylandes och klangandes slita den sargade kroppen utan att banna eller göra menlöst motstånd. Bara för en natt låta sig översköljas av ensamhetens tryckande, kvävande dimma, återuppleva den beska smaken av totalt nederlag.
Bara för en natt påminnas om hur fantastisk den gryende morgondagen faktiskt är.
När ulven tappar sina fårakläder
"[D]et är viktigt att folk förstår att fildelningen inte stoppar med Pirate Bay. Den flyttar sig bara om sidan blir dålig. Blir det ett tomrum kommer folk att fylla det med något annat."
Pirate Bay-profilen Peter Sunde ger TT en grundläggande lektion i fildelningens basvillkor, uppmärksammat i Helsingborgs Dagblad. Att vissa ser domslutet mot samma sajt tillsammans med den eventuella försäljningen av sidan som början på slutet för fildelandet har totalt missuppfattat hur internet fungerar. Nätet är ett dynamiskt, rörligt, levande väv, inte ett statiskt och förstelnat stålrör där alla ska klämma sig igenom samma cementerade gångar.
Det finns redan otaliga andra fildelningssiter där populärkulturen fortsätter att flöda fritt, bortom medialjusets selektiva strålkastare; Pirate Bay råkar bara händelsevis vara en av den största, mycket tack vare sin användarvänlighet. Jag vågar nog påstå att de som nyttjar sig av BitTorrent-trackers, såsom Pirate Bay, antagligen tillhör den mer causual-inriktade delen av fildelningsanvändarna. Skulle man verkligen vilja komma åt "problemet" skulle man snarare försöka göra något åt de interna nätverk med enorma servrar där folk skickar material sinsemellan, utan att ta omvägen via torrent-trackers.
Internet är, och det tåls att upprepas, sina användare; en teknisk lösning eller sajt som inte går dem till mötes kommer snart att bytas ut mot en ny. Napster gick i graven, precis som den nu förlegade P2P(peer-to-peer)-tekniken, men ersattes rask av Torrent-baserad fildelning. Jag med mitt begränsande tekniska kunnande kan bara spekulera i vad nästa steg kommer att bli om nu även denna metod skulle försvinna.
Men bortsett från de rent tekniska omständigheterna är det svårt att känna någon slags sympati med de enorma mediabolagen, och deras vapendragare i form av lobbyorganisationer som Anti-piratbyrån, när dessa försöker upprätthålla bilden av dem själva som the good guys och fildelarna som motpolen; de snåla, snyltande, solidaritetslösa. Speciellt med tanke på hur giriga, obarmhärtiga, utvecklingsfientliga och allmänt skitstövliga de själva egentligen är. Hur har man mage att stämpla en privatperson som omoralisk för att denne laddar hem Sagan om Ringen samtidigt som New Line Cinema vägrar betala ut ersättning till upphovsrättsmännen? Hur är det tänkt att jag ska få dåligt samvete över att tanka musik från Universal när samma bolag hotar att stämma Stockholms Stadsteater för att de nyttjar musik de redan betalat för? Hur kan man påstå att fildelaren saknar respekt för lagar och ordning samtidigt som privata intresseorganisationer använder sig av rena Gestapo-fasoner för att dokumentera, lagra och övervaka vanliga människors digitala trafik för att sedan tvinga ut dem ersättning eller hota med rättsprocess?
Att måla upp en polarisering mellan å ena sidan upphovsrättsmännen och å andra sidan fildelarna är en falsk dikotomi. Att som mediabolagen göra kulturskaparna till offer ger en skev bild av vilken konsekvens fildelningen har och deras egen roll i processen. Naturligtvis måste en upphovsman få skäligt betalt för det han eller hon skapar, men det matyrspelande som dessa bolag sysselsätter sig med rimmar illa med deras eget exploaterande av sina verk och deras skapare. Sen när började distributionssbolag och utgivare se till den enskilde upphovsmannens intressen? Låt oss slå de blå dunsterna ur ögonen - deras mål är, och har alltid varit, att tjäna så mycket pengar som möjligt till så liten kostnad som möjligt. Och kan man spara in pengar på upphovsmannens gage så tja, varför inte?
En reflektion: varför ser vi bara enormt framgångsrika, etablerade och redan snorrika musiker, författare, skådespelare eller filmskapare opiniera sig emot fildelning? Varför inte den tragglande, okände, kulissmygande kulturarbetaren?
Antagligen för att de sistnämnda vet att fildelning är det bästa som hänt spridandet av fri och oberoende kultur sedan uppfinnandet av tryckpressen.
Pirate Bay-profilen Peter Sunde ger TT en grundläggande lektion i fildelningens basvillkor, uppmärksammat i Helsingborgs Dagblad. Att vissa ser domslutet mot samma sajt tillsammans med den eventuella försäljningen av sidan som början på slutet för fildelandet har totalt missuppfattat hur internet fungerar. Nätet är ett dynamiskt, rörligt, levande väv, inte ett statiskt och förstelnat stålrör där alla ska klämma sig igenom samma cementerade gångar.
Det finns redan otaliga andra fildelningssiter där populärkulturen fortsätter att flöda fritt, bortom medialjusets selektiva strålkastare; Pirate Bay råkar bara händelsevis vara en av den största, mycket tack vare sin användarvänlighet. Jag vågar nog påstå att de som nyttjar sig av BitTorrent-trackers, såsom Pirate Bay, antagligen tillhör den mer causual-inriktade delen av fildelningsanvändarna. Skulle man verkligen vilja komma åt "problemet" skulle man snarare försöka göra något åt de interna nätverk med enorma servrar där folk skickar material sinsemellan, utan att ta omvägen via torrent-trackers.
Internet är, och det tåls att upprepas, sina användare; en teknisk lösning eller sajt som inte går dem till mötes kommer snart att bytas ut mot en ny. Napster gick i graven, precis som den nu förlegade P2P(peer-to-peer)-tekniken, men ersattes rask av Torrent-baserad fildelning. Jag med mitt begränsande tekniska kunnande kan bara spekulera i vad nästa steg kommer att bli om nu även denna metod skulle försvinna.
Men bortsett från de rent tekniska omständigheterna är det svårt att känna någon slags sympati med de enorma mediabolagen, och deras vapendragare i form av lobbyorganisationer som Anti-piratbyrån, när dessa försöker upprätthålla bilden av dem själva som the good guys och fildelarna som motpolen; de snåla, snyltande, solidaritetslösa. Speciellt med tanke på hur giriga, obarmhärtiga, utvecklingsfientliga och allmänt skitstövliga de själva egentligen är. Hur har man mage att stämpla en privatperson som omoralisk för att denne laddar hem Sagan om Ringen samtidigt som New Line Cinema vägrar betala ut ersättning till upphovsrättsmännen? Hur är det tänkt att jag ska få dåligt samvete över att tanka musik från Universal när samma bolag hotar att stämma Stockholms Stadsteater för att de nyttjar musik de redan betalat för? Hur kan man påstå att fildelaren saknar respekt för lagar och ordning samtidigt som privata intresseorganisationer använder sig av rena Gestapo-fasoner för att dokumentera, lagra och övervaka vanliga människors digitala trafik för att sedan tvinga ut dem ersättning eller hota med rättsprocess?
Att måla upp en polarisering mellan å ena sidan upphovsrättsmännen och å andra sidan fildelarna är en falsk dikotomi. Att som mediabolagen göra kulturskaparna till offer ger en skev bild av vilken konsekvens fildelningen har och deras egen roll i processen. Naturligtvis måste en upphovsman få skäligt betalt för det han eller hon skapar, men det matyrspelande som dessa bolag sysselsätter sig med rimmar illa med deras eget exploaterande av sina verk och deras skapare. Sen när började distributionssbolag och utgivare se till den enskilde upphovsmannens intressen? Låt oss slå de blå dunsterna ur ögonen - deras mål är, och har alltid varit, att tjäna så mycket pengar som möjligt till så liten kostnad som möjligt. Och kan man spara in pengar på upphovsmannens gage så tja, varför inte?
En reflektion: varför ser vi bara enormt framgångsrika, etablerade och redan snorrika musiker, författare, skådespelare eller filmskapare opiniera sig emot fildelning? Varför inte den tragglande, okände, kulissmygande kulturarbetaren?
Antagligen för att de sistnämnda vet att fildelning är det bästa som hänt spridandet av fri och oberoende kultur sedan uppfinnandet av tryckpressen.
Den kontroversiella kärleken
"My parents are taking me to a hospital... to fix me"
Så säger en ung pojke i telefon till Harvey Milk i filmen Milk, filmen med makalösa Sean Penn i huvudrollen som San Francisco-politkern som blev en ikon för gay-rörelsen. Den repliken fick det att kännas som om hjärtat slets ur kroppen. Många unga homosexuella såg självmord som den enda utvägen i samband med den våg av anti-gay lagar som röstades igenom i flertalet delstater under 70-talet, lagar som bland annat gjorde det fullt legalt att sparka människor från deras arbeten pga deras sexuella läggning.
I fronten för denna tragiska och stenåldersdoftande moralism gick den kristna höger, med sitt flaggskep KÄRNFAMILJEN bärandes på indoktrinerade axlar. Korstågets mål var tydligt: att likställa homosexualitet med moralisk dekadens, själsligt förfall, sexuell perversion. Homosexuella lärare skulle "rensas ut" ur skolorna eftersom de påstods vara "pedofiler", "dekadenta" som spridde sitt syndiga leverne vidare tillkommande generationer; det gick till och med så långt att framträdande anti-gay-profiler drog till med det löjeväckande påståendet att de rekryterade de stackars försvarslösa barnen till någon imaginär gaysekt. Att utöver pedofili också likna homosexualitet med zoofili var ett populärt tilltag av dessa självutnämnda fackelbärare av Den Höga Moralen.
Det är lätt att ondgöra sig över ett neo-konservativt och djupt religöst medvetande i det kristna amerika, men vi ska inte glömma bort att ett land som Sverige, liberalt och öppensinnat som vi gärna profilerar oss som, så sent som 1979 avförde "homosexualitet" från Socialstyrelsens lista över diagnoser. Alltså, fram till för enbart 20 år sedan betraktades du i statens ögon som sjuk om du råkade födas med en preferens för ditt egna kön snarare än det motsatta.
Det är ju trots allt så otroligt odramatiskt. Vissa råkar födas homosexuella, andra inte. Ändå blir det, på grund av att den stora massan tillhör den heterosexuella delen av befolkningen, ett otroligt stigma. Jag kan inte låta bli att skämmas över hur unga grabbar (och säkert en hel del tjejer, även om de oftast inte skyltar lika tydligt med det) fortfarande delar en så ålderdomlig, trångsynt och obiologisk syn på framför allt bögar (då man är inkonsekvent nog att tycka att flator är helt okej; de är ju så sexigt med hånglande tjejer). Det finns en tragikomik i att bevittna hur de börjar oja sig och leta efter fjärrkontrollen om det vid något enstaka tillfälle visas ett hånglande manligt par på TV, men med glädje och entusiasm följer samma sexeskapader om de omslingrade två råkar vara brudar. Andras avsmak är inte fullt så oskyldig. Att se den oförfalskade, mörka hatet svälla ut ur stirrande ögon påminner om vilken otrolig kraft som ligger bakom denna xenofobiska galenskap.
Vad är det som är så provocerande? Vad är det för hot dessa människor ser i homosexuella? Och varför manifesteras det så tydligt i första hand hos män? Personligen kan jag inte låta bli att reflektera över om det har att göra med den bild som via populärkultur, uppfostran och religiösa ideal projiceras av Mannen - den starke, den virile, den oumbärliga klippan, ledaren och försörjaren i ett annars vekt och sentimentalt kvinnligt landskap. Den andra sidan på myntet av snedvridna könsideal som nedvärderar kvinnan och spegelvänt skapar ett mansideal som är varken eftersträvansvärt eller realistiskt. Som få, om ens någon, faktiskt lever upp till. Kanske spiller det här över i frustration, skapar ett klimat för en överkompensation för att väga upp misslyckandet med att bli Mannen med versal. Rädslan för att vara en fitta eller kärring eller annat valfritt kvinnligt epitet som indikerar hur svag man är... eller, just det, bög.
Även om Milk personligen gick ett hemskt öde till mötes gick inte San Francisco det, och får väl idag betraktas som något av en fristad för homosexuella. Ändå kan jag inte låta bli att undra; var är kvinnorna i allt det här? Återigen är det männen som dikterar villkoren; att vara kvinna i en redan marginaliserad grupp underlättar knappast oddsen för att få sin röst hörd.
Avslutningsvis. Mina tankar kan inte låta bli att gå dem som fortfarande lever i situationer där något så oskyldigt som en kyss kan kosta dem livet. Lesbiska i Saudiarabien. Bögar i Somalia.
Eller två killar som håller handen på fel gata i Helsingborg en lördagkväll, om du så vill.
Så säger en ung pojke i telefon till Harvey Milk i filmen Milk, filmen med makalösa Sean Penn i huvudrollen som San Francisco-politkern som blev en ikon för gay-rörelsen. Den repliken fick det att kännas som om hjärtat slets ur kroppen. Många unga homosexuella såg självmord som den enda utvägen i samband med den våg av anti-gay lagar som röstades igenom i flertalet delstater under 70-talet, lagar som bland annat gjorde det fullt legalt att sparka människor från deras arbeten pga deras sexuella läggning.
I fronten för denna tragiska och stenåldersdoftande moralism gick den kristna höger, med sitt flaggskep KÄRNFAMILJEN bärandes på indoktrinerade axlar. Korstågets mål var tydligt: att likställa homosexualitet med moralisk dekadens, själsligt förfall, sexuell perversion. Homosexuella lärare skulle "rensas ut" ur skolorna eftersom de påstods vara "pedofiler", "dekadenta" som spridde sitt syndiga leverne vidare tillkommande generationer; det gick till och med så långt att framträdande anti-gay-profiler drog till med det löjeväckande påståendet att de rekryterade de stackars försvarslösa barnen till någon imaginär gaysekt. Att utöver pedofili också likna homosexualitet med zoofili var ett populärt tilltag av dessa självutnämnda fackelbärare av Den Höga Moralen.
Det är lätt att ondgöra sig över ett neo-konservativt och djupt religöst medvetande i det kristna amerika, men vi ska inte glömma bort att ett land som Sverige, liberalt och öppensinnat som vi gärna profilerar oss som, så sent som 1979 avförde "homosexualitet" från Socialstyrelsens lista över diagnoser. Alltså, fram till för enbart 20 år sedan betraktades du i statens ögon som sjuk om du råkade födas med en preferens för ditt egna kön snarare än det motsatta.
Det är ju trots allt så otroligt odramatiskt. Vissa råkar födas homosexuella, andra inte. Ändå blir det, på grund av att den stora massan tillhör den heterosexuella delen av befolkningen, ett otroligt stigma. Jag kan inte låta bli att skämmas över hur unga grabbar (och säkert en hel del tjejer, även om de oftast inte skyltar lika tydligt med det) fortfarande delar en så ålderdomlig, trångsynt och obiologisk syn på framför allt bögar (då man är inkonsekvent nog att tycka att flator är helt okej; de är ju så sexigt med hånglande tjejer). Det finns en tragikomik i att bevittna hur de börjar oja sig och leta efter fjärrkontrollen om det vid något enstaka tillfälle visas ett hånglande manligt par på TV, men med glädje och entusiasm följer samma sexeskapader om de omslingrade två råkar vara brudar. Andras avsmak är inte fullt så oskyldig. Att se den oförfalskade, mörka hatet svälla ut ur stirrande ögon påminner om vilken otrolig kraft som ligger bakom denna xenofobiska galenskap.
Vad är det som är så provocerande? Vad är det för hot dessa människor ser i homosexuella? Och varför manifesteras det så tydligt i första hand hos män? Personligen kan jag inte låta bli att reflektera över om det har att göra med den bild som via populärkultur, uppfostran och religiösa ideal projiceras av Mannen - den starke, den virile, den oumbärliga klippan, ledaren och försörjaren i ett annars vekt och sentimentalt kvinnligt landskap. Den andra sidan på myntet av snedvridna könsideal som nedvärderar kvinnan och spegelvänt skapar ett mansideal som är varken eftersträvansvärt eller realistiskt. Som få, om ens någon, faktiskt lever upp till. Kanske spiller det här över i frustration, skapar ett klimat för en överkompensation för att väga upp misslyckandet med att bli Mannen med versal. Rädslan för att vara en fitta eller kärring eller annat valfritt kvinnligt epitet som indikerar hur svag man är... eller, just det, bög.
Även om Milk personligen gick ett hemskt öde till mötes gick inte San Francisco det, och får väl idag betraktas som något av en fristad för homosexuella. Ändå kan jag inte låta bli att undra; var är kvinnorna i allt det här? Återigen är det männen som dikterar villkoren; att vara kvinna i en redan marginaliserad grupp underlättar knappast oddsen för att få sin röst hörd.
Avslutningsvis. Mina tankar kan inte låta bli att gå dem som fortfarande lever i situationer där något så oskyldigt som en kyss kan kosta dem livet. Lesbiska i Saudiarabien. Bögar i Somalia.
Eller två killar som håller handen på fel gata i Helsingborg en lördagkväll, om du så vill.
Konsten att sila kameler och svälja mygg
Damnit!
Det är som en fördämning har brustit, det går inte att sluta. Efter att knappt ha skrivit något (åtminstone utanför jobbet) på flera år kan jag plötsligt inte hålla mig borta från tangenterna. De är som att de kallar, ropar och lockar med förförisk stämma: "taaaa på oss, röööööör vid oss!". Och vilken fresterska de är. Uppenbarligen en lyckad sådan, får man väl tillägga, eftersom jag trots allt sitter här, smuttar på mitt larvigt starka snabbkaffe medan jag försöker tvinga i mig morgongröten i pauserna mellan fingrarnas smattrande.
Det är väl bara att konstatera att den gamla klichéen stämmer; allt för fasta ramar kväver kreativitet. Åtminstone vad beträffar mitt eget skapande. På något sätt tror jag att åren som först praktikant, därefter recensent och krönikör på Helsingborgs Dagblad var en medbrottsling i mordet på min skrivarlust. Det som tidigare varit en så naturlig förlängning av livet blev plötsligt kravfyllt och stressande; spontant klottrande i anteckningsböcker ersattes av fasta deadlines och ansvaret det förde med sig. I tidningsbranchen går det inte bara att skita i något om det känns motigt eller tråkigt - konsekvensen blir då en blank spalt i nästa dags upplaga.
Den insikten, tillsammans med de former och regler som begränsar vad man kan åstakomma med en text i journalistiska sammanhang, blev de skämda ingredienser som så småning fick mig att tappa aptiten på författandet. Jag, som alltid haft en oemotståndlig dragning till långa utläggningar, utsvävande språkbruk, borttappande av röda trådar, fick plötsligt anpassa mig till att skriva kort, koncist och enkelt; läsarvänligt, för tusan! Och visst, det var säkert bra på många sätt. Att kunna anpassa sig till att skriva i olika sammanhang och för olika målgrupper är en förmåga som man har otrolig nytta av. Men på något sätt så blev det ändå en begränsning, en boja på ens kreativitet, att hålla sig inom så tydliga ramar. Och kanske än viktigare; att skrivandet blev ett måste snarare än ett nöje, texten en produkt snarare än en skapelse.
Det finns ändå bara så mycket som man kan säga. När allt som man vill framföra redan har sagts, vad göra annat än falla in i blasé och rutin, gå på tomgång?
Kanske kureringen mot den intellektuella kramp som drabbade mig är så enkel som att skita i att försöka förmedla något, strunta i att förklara, ge fan i att vara tydlig, pedagogisk, saklig, precis. Inte skriva folk på näsan, inte vara övertydlig, inte behöva skriva ut IRONISK inom parantes för att folk ska förstå. Inte behöva begränsa sig till 3000 tecken, inte köra ner sig i leriga, uppkörda gamla spår, inte känna pressen på att skriva som de (etablissemanget, redigerare, chefer eller vilka "de" nu är) förväntar sig.
Att få raljera utan en tydligt uttalad poäng. Det är ju trots allt i det subtila som de verkligt slagkraftiga poängerna blir som allra tydligast.
Det är som en fördämning har brustit, det går inte att sluta. Efter att knappt ha skrivit något (åtminstone utanför jobbet) på flera år kan jag plötsligt inte hålla mig borta från tangenterna. De är som att de kallar, ropar och lockar med förförisk stämma: "taaaa på oss, röööööör vid oss!". Och vilken fresterska de är. Uppenbarligen en lyckad sådan, får man väl tillägga, eftersom jag trots allt sitter här, smuttar på mitt larvigt starka snabbkaffe medan jag försöker tvinga i mig morgongröten i pauserna mellan fingrarnas smattrande.
Det är väl bara att konstatera att den gamla klichéen stämmer; allt för fasta ramar kväver kreativitet. Åtminstone vad beträffar mitt eget skapande. På något sätt tror jag att åren som först praktikant, därefter recensent och krönikör på Helsingborgs Dagblad var en medbrottsling i mordet på min skrivarlust. Det som tidigare varit en så naturlig förlängning av livet blev plötsligt kravfyllt och stressande; spontant klottrande i anteckningsböcker ersattes av fasta deadlines och ansvaret det förde med sig. I tidningsbranchen går det inte bara att skita i något om det känns motigt eller tråkigt - konsekvensen blir då en blank spalt i nästa dags upplaga.
Den insikten, tillsammans med de former och regler som begränsar vad man kan åstakomma med en text i journalistiska sammanhang, blev de skämda ingredienser som så småning fick mig att tappa aptiten på författandet. Jag, som alltid haft en oemotståndlig dragning till långa utläggningar, utsvävande språkbruk, borttappande av röda trådar, fick plötsligt anpassa mig till att skriva kort, koncist och enkelt; läsarvänligt, för tusan! Och visst, det var säkert bra på många sätt. Att kunna anpassa sig till att skriva i olika sammanhang och för olika målgrupper är en förmåga som man har otrolig nytta av. Men på något sätt så blev det ändå en begränsning, en boja på ens kreativitet, att hålla sig inom så tydliga ramar. Och kanske än viktigare; att skrivandet blev ett måste snarare än ett nöje, texten en produkt snarare än en skapelse.
Det finns ändå bara så mycket som man kan säga. När allt som man vill framföra redan har sagts, vad göra annat än falla in i blasé och rutin, gå på tomgång?
Kanske kureringen mot den intellektuella kramp som drabbade mig är så enkel som att skita i att försöka förmedla något, strunta i att förklara, ge fan i att vara tydlig, pedagogisk, saklig, precis. Inte skriva folk på näsan, inte vara övertydlig, inte behöva skriva ut IRONISK inom parantes för att folk ska förstå. Inte behöva begränsa sig till 3000 tecken, inte köra ner sig i leriga, uppkörda gamla spår, inte känna pressen på att skriva som de (etablissemanget, redigerare, chefer eller vilka "de" nu är) förväntar sig.
Att få raljera utan en tydligt uttalad poäng. Det är ju trots allt i det subtila som de verkligt slagkraftiga poängerna blir som allra tydligast.
Nattligt nonsens
Det finns en förlösande frihet i att låta tankarna vandra helt planlöst, se var de för en. Fick för mig att jag skulle skriva lite mindre planerat, bara låta assosicationerna flöda fritt och rinna ner genom fingrarna ut över tangentbordet och ja, det här blev resultet. Kanske en aning osammanhängade och flummigt; antar att det är priset man får betala för att skriva med mer intuition än reflektion.
Sömnlöshet
En trötthet. En trötthet så djup att den äter sig i själva fundamenten, som mögelsvamp som sakta tränger in i bjälkarna av ett gammalt trähus, urholkar och undergräver tills blott ett tomt skal återstår, så skört att det vid minsta forcering skulle brytas av och låta hela byggnaden duka in under sin egen tyngd. Denna förbannade trötthet. Den dikterar villkoren för hela tillvaron, rycker upp alla de korn av planer och ambitioner som varsamt planterats, smular sönder förhoppningar till grus, drömmar till stoft.
Försätter en in i det dvallikna tillstånd som kännetecknar de ögonblick i kvällning och gryning där den omärkbara, suddiga övergång mellan vakenhet och sömn råder, där verkligheten tycks smälta ihop likt ett konturlöst och obestämbart motiv i en abstrakt målning. Just så kännetecknas varandet i denna sömndruckenhet; ett uppgivet, halvhjärtat försök till att finna skärpa i en diffus värld, att skapa sikt i ett gråmulet medvetande.
...
Den tär. Vanmakten. Oförmågan att tillgodogöra sig allt det som anas i de små isolerade tillfällena av klarsynthet mellan dimmolnen. Att skönja oredan som tornar upp sig i det inre men sakna verktygen, kunskapen eller motivationen att handskas med det berg av röra som i brist på struktur frodas och växer sig allt högre, skuggande och illaluktande. Att känna de kväljande reflexerna trycka innandömet utåt mot svalg men ha tappat förmågan att svälja ner igen utan istället viljelöst, apatiskt, låta sig översköljas av yrsel, kramp.
Att blott vid halvt medvetande bli varse hur allt omkring rör sig så fort, så ryckigt och planlöst att dess rörelser endast blir till ett långt, vattning penseldrag. Färg som flyter åt alla håll, vägrar inrätta sig i några mönster, ständigt skiftar form, uppenbarelse, utspätt och urvattnat: gråa nyanser snarare än rena kulörer. Att se sig själv vandra mot en klippavsats men ha mist orken att stanna.
...
Att minnas. Eller försöka minnas. Hur det var att vara en del av en levande värld, ett kugghjul i livets maskineri snarare än en bortglömd reservdel. Att erinra sig hur andra tycks fylla den plats man själv en gång intog. Som havet, som alltid sluter sig kring öppningar. I havet finns inga hål. I vattnet finns inga konturer. Bara en massa som formar kring sig den struktur den ges att täcka, perfekt rundas kring varje utbuktning, strömma in i varje springa som av slarv, okunskap, kanske avsiktlighet lämnats ofylld.
Att i ett fåfängt försök att återfå kontroll försöka inrätta allt i ett prydligt rutsystem med tydliga avgränsningar, numrerade och katalogförda, arkiverade och analyserade. Att misslyckas, att inte förstå att en komplex och kaotisk verklighet inte låter sig förklaras i ett simpelt och ordnat manér. Försöka passa in en glob i ett fyrkantigt hål, hälla vätska i en trasig karaff. Att bli en skugga som flyter ut och förenas med andra i takt med dagsljusets stilla sorti.
Sömnlöshet
En trötthet. En trötthet så djup att den äter sig i själva fundamenten, som mögelsvamp som sakta tränger in i bjälkarna av ett gammalt trähus, urholkar och undergräver tills blott ett tomt skal återstår, så skört att det vid minsta forcering skulle brytas av och låta hela byggnaden duka in under sin egen tyngd. Denna förbannade trötthet. Den dikterar villkoren för hela tillvaron, rycker upp alla de korn av planer och ambitioner som varsamt planterats, smular sönder förhoppningar till grus, drömmar till stoft.
Försätter en in i det dvallikna tillstånd som kännetecknar de ögonblick i kvällning och gryning där den omärkbara, suddiga övergång mellan vakenhet och sömn råder, där verkligheten tycks smälta ihop likt ett konturlöst och obestämbart motiv i en abstrakt målning. Just så kännetecknas varandet i denna sömndruckenhet; ett uppgivet, halvhjärtat försök till att finna skärpa i en diffus värld, att skapa sikt i ett gråmulet medvetande.
...
Den tär. Vanmakten. Oförmågan att tillgodogöra sig allt det som anas i de små isolerade tillfällena av klarsynthet mellan dimmolnen. Att skönja oredan som tornar upp sig i det inre men sakna verktygen, kunskapen eller motivationen att handskas med det berg av röra som i brist på struktur frodas och växer sig allt högre, skuggande och illaluktande. Att känna de kväljande reflexerna trycka innandömet utåt mot svalg men ha tappat förmågan att svälja ner igen utan istället viljelöst, apatiskt, låta sig översköljas av yrsel, kramp.
Att blott vid halvt medvetande bli varse hur allt omkring rör sig så fort, så ryckigt och planlöst att dess rörelser endast blir till ett långt, vattning penseldrag. Färg som flyter åt alla håll, vägrar inrätta sig i några mönster, ständigt skiftar form, uppenbarelse, utspätt och urvattnat: gråa nyanser snarare än rena kulörer. Att se sig själv vandra mot en klippavsats men ha mist orken att stanna.
...
Att minnas. Eller försöka minnas. Hur det var att vara en del av en levande värld, ett kugghjul i livets maskineri snarare än en bortglömd reservdel. Att erinra sig hur andra tycks fylla den plats man själv en gång intog. Som havet, som alltid sluter sig kring öppningar. I havet finns inga hål. I vattnet finns inga konturer. Bara en massa som formar kring sig den struktur den ges att täcka, perfekt rundas kring varje utbuktning, strömma in i varje springa som av slarv, okunskap, kanske avsiktlighet lämnats ofylld.
Att i ett fåfängt försök att återfå kontroll försöka inrätta allt i ett prydligt rutsystem med tydliga avgränsningar, numrerade och katalogförda, arkiverade och analyserade. Att misslyckas, att inte förstå att en komplex och kaotisk verklighet inte låter sig förklaras i ett simpelt och ordnat manér. Försöka passa in en glob i ett fyrkantigt hål, hälla vätska i en trasig karaff. Att bli en skugga som flyter ut och förenas med andra i takt med dagsljusets stilla sorti.
När Fan blir gammal...
Efter hur anti jag har varit gentemot bloggande i allmänhet och prettobloggande i synnerhet kanske somliga uppfattar det som att jag nu, med skapandet av en egen blogg, kryper till korset. Må så vara. Det hade varit lätt att säga att något i stil med att jag minsann skriver för min egen skull och att jag inte bryr mig vad andra tycker. Men det vet både du och jag att det är skitsnack. Det finns något djupt exhibitionistiskt i bloggandets natur, ett slags post-modernt alternativ till barndomes överdrivna sökande efter uppmärksamhet. Se mig, hör mig, bekräfta min existens. Ge mig ett kvitto på att jag lever så att jag slipper våndas över min existensiella ångest, insikten att det existerar barriärer mellan medvetanden som aldrig riktigt kan forceras; att vi, på en fundamental nivå, är ensamma.
Nåja. Frågan är bara vad det är vi egentligen vill att andra ska se hos oss. På något sätt blir bloggen en spegel av vilken bild vi vill, eller omedvetet, förmedlar av oss själva gentemot andra, vilket gör att jag har svårt för alla dessa "idag-har-jag"-bloggar som tycks vara mer av några slags resuméer av folks vardagssysslor än deras tankar, insikter och liv. Är det verkligen så att vi defineras av vad vi gör och om det är så, vad säger det om människor som enbart skriver om skoshopping och lattedrickande med ytligt bekanta?
Men vad vet jag. Jag sitter inte på några svar, bara frågor. Och som den danske författaren Carsten Jensen fastslått är frågor mycket intressantare än svar. Svaret är kallt, dött, definitivt, fantasilöst. Frågan är varm, färgfull, levande, dynamisk.
Med det sagt; vad vill jag då blotta hos mig själv? Vad för chockvärde vill jag vinna när den proverbiala trenchcoaten rycks upp framför mina offer? På något sätt handlar det nog om fåfänga. Eller är det kanske djupare än så? För visst finns det ett behov att känna sig riktigt duktig på något, att få visa upp vad man kan för publik och få uppskattning och uppmuntran. Som barn som spelar teaterpjäser för sina föräldrar, visar upp sin rangliga hylla från träslöjden, står på händer, sjunger eller ritar teckningar för att kunna stoltsera; det HÄR, det KAN jag. Visst är jag duktig?
Skrivandet är min rangliga bokhylla. Jag är det uppskattningstörstande barnet. Ni är mina föräldrar.
Nåja. Frågan är bara vad det är vi egentligen vill att andra ska se hos oss. På något sätt blir bloggen en spegel av vilken bild vi vill, eller omedvetet, förmedlar av oss själva gentemot andra, vilket gör att jag har svårt för alla dessa "idag-har-jag"-bloggar som tycks vara mer av några slags resuméer av folks vardagssysslor än deras tankar, insikter och liv. Är det verkligen så att vi defineras av vad vi gör och om det är så, vad säger det om människor som enbart skriver om skoshopping och lattedrickande med ytligt bekanta?
Men vad vet jag. Jag sitter inte på några svar, bara frågor. Och som den danske författaren Carsten Jensen fastslått är frågor mycket intressantare än svar. Svaret är kallt, dött, definitivt, fantasilöst. Frågan är varm, färgfull, levande, dynamisk.
Med det sagt; vad vill jag då blotta hos mig själv? Vad för chockvärde vill jag vinna när den proverbiala trenchcoaten rycks upp framför mina offer? På något sätt handlar det nog om fåfänga. Eller är det kanske djupare än så? För visst finns det ett behov att känna sig riktigt duktig på något, att få visa upp vad man kan för publik och få uppskattning och uppmuntran. Som barn som spelar teaterpjäser för sina föräldrar, visar upp sin rangliga hylla från träslöjden, står på händer, sjunger eller ritar teckningar för att kunna stoltsera; det HÄR, det KAN jag. Visst är jag duktig?
Skrivandet är min rangliga bokhylla. Jag är det uppskattningstörstande barnet. Ni är mina föräldrar.
