Utan tillsatser
Föga förvånande befinner sig den här bloggen i en tynande tillvaro.
Är så enkelt att jag inte haft motivationen att skriva. Livet har gjort sig påmint och tempot eskalerat till en nivå där det känns som om allting susar förbi i sådan fart att de reduceras till små streck på mina näthinnor. Själv står man där mitt i allt och försöker få ett grepp om vad som händer. De senaste åren har sprungit förbi och såhär i efterhand har jag svårt att minnas var de tog vägen. Som om dagarna varit så lika och erfarenheterna så frånvarande att allting smälter ihop i ett odefinerat dimmoln där allt tycks sakna kontrast och skärpa.
Välmenande själar har återigen tagit upp det här med mitt pluggande. Nu när flera av bekanta snart är klara med sina respektive utbildningar är det svårt att inte låta bli att reflektera över var jag själv ska hamna med mina studier. En del av dem kan antagligen gå direkt ut i jobb. Snart tre år av fristående kurser har avverkats för egen del och jag är inte i närheten av något arbetsliv. Det som är en smula obehagligt är inte det att jag skulle ha "slösat" bort de här åren - framför allt filosofistudierna har nog varit en nödvändighet för att försöka få lite struktur i mitt tänkande och komma in på den mentala banan igen. Snarare är det faktumet att tidsperspektivet börjar krympa. Ett år under tonåren kändes som en evighet, en ofattbar lång tidsentitet. Nu känns spannet mellan födelsedagarna ganska kort.
Men som tidigare konstaterats; 22 är ingen ålder. Jag har gott om tid att försöka hitta mitt kall. Och det stämmer kanske, för tillfället. Men vid någon punkt måste man passera den där gränsen för när man plötsligt inte har alla vägar öppna för sig, när det är för sent att vandra längs vissa stigar. När är det dags att ta sig i kragen, klippa sig och skaffa sig en ordentlig utbildning som leder till ett tryggt, stabilt och inkomstbringande yrke? 24? 25? 28? 30?
Problemet är knappast att jag inte vet vad jag vill göra utan att det finns för mycket som jag kan tänka mig hålla på med. Ska jag satsa på skrivandet? I så fall, hur? Journalistutbildning? Frilansande? Författande? Återuppta mina gamla planer på att bli något inom vården; sjuksköterska eller socionom? Komplettera och söka till psykologprogrammet? Bygga vidare på en akademisk karriär? I så fall inom vad; filosofi eller psykologi? Eller något helt annat? Att beklaga det faktum att jag befinner mig i en relativt trygg ekonomisk situation känns förmätet och otacksamt, men likväl tror jag det bidrar till min ambivalens. Jag måste inte bestämma mig för något för att kunna överleva eller skrapa ihop till hyran; så länge jag presterar godkända resultat i de "flummkurser" jag läser nu skulle jag kunna glida på den här räkmackan, som folk har uttryckt det, ett bra tag till.
Nåja. Tanken var inte att den här bloggen skulle bli något slags offentligt torkrum för mina smutsiga underkläder, men likväl känner jag att jag bäst strukturerar mitt tänkande i skriven form. Det är väl en filosofiskada man aldrig kommer riktigt komma ifrån; behovet av att strukturera.
Men all rationalitet åt sidan; har en oförklarlig känsla av att allt kommer lösa sig till det bättre ändå. Och för en gångs skull tror jag det är dags att jag, som det heter, följer mitt hjärta, inte min hjärna.
Är så enkelt att jag inte haft motivationen att skriva. Livet har gjort sig påmint och tempot eskalerat till en nivå där det känns som om allting susar förbi i sådan fart att de reduceras till små streck på mina näthinnor. Själv står man där mitt i allt och försöker få ett grepp om vad som händer. De senaste åren har sprungit förbi och såhär i efterhand har jag svårt att minnas var de tog vägen. Som om dagarna varit så lika och erfarenheterna så frånvarande att allting smälter ihop i ett odefinerat dimmoln där allt tycks sakna kontrast och skärpa.
Välmenande själar har återigen tagit upp det här med mitt pluggande. Nu när flera av bekanta snart är klara med sina respektive utbildningar är det svårt att inte låta bli att reflektera över var jag själv ska hamna med mina studier. En del av dem kan antagligen gå direkt ut i jobb. Snart tre år av fristående kurser har avverkats för egen del och jag är inte i närheten av något arbetsliv. Det som är en smula obehagligt är inte det att jag skulle ha "slösat" bort de här åren - framför allt filosofistudierna har nog varit en nödvändighet för att försöka få lite struktur i mitt tänkande och komma in på den mentala banan igen. Snarare är det faktumet att tidsperspektivet börjar krympa. Ett år under tonåren kändes som en evighet, en ofattbar lång tidsentitet. Nu känns spannet mellan födelsedagarna ganska kort.
Men som tidigare konstaterats; 22 är ingen ålder. Jag har gott om tid att försöka hitta mitt kall. Och det stämmer kanske, för tillfället. Men vid någon punkt måste man passera den där gränsen för när man plötsligt inte har alla vägar öppna för sig, när det är för sent att vandra längs vissa stigar. När är det dags att ta sig i kragen, klippa sig och skaffa sig en ordentlig utbildning som leder till ett tryggt, stabilt och inkomstbringande yrke? 24? 25? 28? 30?
Problemet är knappast att jag inte vet vad jag vill göra utan att det finns för mycket som jag kan tänka mig hålla på med. Ska jag satsa på skrivandet? I så fall, hur? Journalistutbildning? Frilansande? Författande? Återuppta mina gamla planer på att bli något inom vården; sjuksköterska eller socionom? Komplettera och söka till psykologprogrammet? Bygga vidare på en akademisk karriär? I så fall inom vad; filosofi eller psykologi? Eller något helt annat? Att beklaga det faktum att jag befinner mig i en relativt trygg ekonomisk situation känns förmätet och otacksamt, men likväl tror jag det bidrar till min ambivalens. Jag måste inte bestämma mig för något för att kunna överleva eller skrapa ihop till hyran; så länge jag presterar godkända resultat i de "flummkurser" jag läser nu skulle jag kunna glida på den här räkmackan, som folk har uttryckt det, ett bra tag till.
Nåja. Tanken var inte att den här bloggen skulle bli något slags offentligt torkrum för mina smutsiga underkläder, men likväl känner jag att jag bäst strukturerar mitt tänkande i skriven form. Det är väl en filosofiskada man aldrig kommer riktigt komma ifrån; behovet av att strukturera.
Men all rationalitet åt sidan; har en oförklarlig känsla av att allt kommer lösa sig till det bättre ändå. Och för en gångs skull tror jag det är dags att jag, som det heter, följer mitt hjärta, inte min hjärna.
