Konsten att sila kameler och svälja mygg
Damnit!
Det är som en fördämning har brustit, det går inte att sluta. Efter att knappt ha skrivit något (åtminstone utanför jobbet) på flera år kan jag plötsligt inte hålla mig borta från tangenterna. De är som att de kallar, ropar och lockar med förförisk stämma: "taaaa på oss, röööööör vid oss!". Och vilken fresterska de är. Uppenbarligen en lyckad sådan, får man väl tillägga, eftersom jag trots allt sitter här, smuttar på mitt larvigt starka snabbkaffe medan jag försöker tvinga i mig morgongröten i pauserna mellan fingrarnas smattrande.
Det är väl bara att konstatera att den gamla klichéen stämmer; allt för fasta ramar kväver kreativitet. Åtminstone vad beträffar mitt eget skapande. På något sätt tror jag att åren som först praktikant, därefter recensent och krönikör på Helsingborgs Dagblad var en medbrottsling i mordet på min skrivarlust. Det som tidigare varit en så naturlig förlängning av livet blev plötsligt kravfyllt och stressande; spontant klottrande i anteckningsböcker ersattes av fasta deadlines och ansvaret det förde med sig. I tidningsbranchen går det inte bara att skita i något om det känns motigt eller tråkigt - konsekvensen blir då en blank spalt i nästa dags upplaga.
Den insikten, tillsammans med de former och regler som begränsar vad man kan åstakomma med en text i journalistiska sammanhang, blev de skämda ingredienser som så småning fick mig att tappa aptiten på författandet. Jag, som alltid haft en oemotståndlig dragning till långa utläggningar, utsvävande språkbruk, borttappande av röda trådar, fick plötsligt anpassa mig till att skriva kort, koncist och enkelt; läsarvänligt, för tusan! Och visst, det var säkert bra på många sätt. Att kunna anpassa sig till att skriva i olika sammanhang och för olika målgrupper är en förmåga som man har otrolig nytta av. Men på något sätt så blev det ändå en begränsning, en boja på ens kreativitet, att hålla sig inom så tydliga ramar. Och kanske än viktigare; att skrivandet blev ett måste snarare än ett nöje, texten en produkt snarare än en skapelse.
Det finns ändå bara så mycket som man kan säga. När allt som man vill framföra redan har sagts, vad göra annat än falla in i blasé och rutin, gå på tomgång?
Kanske kureringen mot den intellektuella kramp som drabbade mig är så enkel som att skita i att försöka förmedla något, strunta i att förklara, ge fan i att vara tydlig, pedagogisk, saklig, precis. Inte skriva folk på näsan, inte vara övertydlig, inte behöva skriva ut IRONISK inom parantes för att folk ska förstå. Inte behöva begränsa sig till 3000 tecken, inte köra ner sig i leriga, uppkörda gamla spår, inte känna pressen på att skriva som de (etablissemanget, redigerare, chefer eller vilka "de" nu är) förväntar sig.
Att få raljera utan en tydligt uttalad poäng. Det är ju trots allt i det subtila som de verkligt slagkraftiga poängerna blir som allra tydligast.
Det är som en fördämning har brustit, det går inte att sluta. Efter att knappt ha skrivit något (åtminstone utanför jobbet) på flera år kan jag plötsligt inte hålla mig borta från tangenterna. De är som att de kallar, ropar och lockar med förförisk stämma: "taaaa på oss, röööööör vid oss!". Och vilken fresterska de är. Uppenbarligen en lyckad sådan, får man väl tillägga, eftersom jag trots allt sitter här, smuttar på mitt larvigt starka snabbkaffe medan jag försöker tvinga i mig morgongröten i pauserna mellan fingrarnas smattrande.
Det är väl bara att konstatera att den gamla klichéen stämmer; allt för fasta ramar kväver kreativitet. Åtminstone vad beträffar mitt eget skapande. På något sätt tror jag att åren som först praktikant, därefter recensent och krönikör på Helsingborgs Dagblad var en medbrottsling i mordet på min skrivarlust. Det som tidigare varit en så naturlig förlängning av livet blev plötsligt kravfyllt och stressande; spontant klottrande i anteckningsböcker ersattes av fasta deadlines och ansvaret det förde med sig. I tidningsbranchen går det inte bara att skita i något om det känns motigt eller tråkigt - konsekvensen blir då en blank spalt i nästa dags upplaga.
Den insikten, tillsammans med de former och regler som begränsar vad man kan åstakomma med en text i journalistiska sammanhang, blev de skämda ingredienser som så småning fick mig att tappa aptiten på författandet. Jag, som alltid haft en oemotståndlig dragning till långa utläggningar, utsvävande språkbruk, borttappande av röda trådar, fick plötsligt anpassa mig till att skriva kort, koncist och enkelt; läsarvänligt, för tusan! Och visst, det var säkert bra på många sätt. Att kunna anpassa sig till att skriva i olika sammanhang och för olika målgrupper är en förmåga som man har otrolig nytta av. Men på något sätt så blev det ändå en begränsning, en boja på ens kreativitet, att hålla sig inom så tydliga ramar. Och kanske än viktigare; att skrivandet blev ett måste snarare än ett nöje, texten en produkt snarare än en skapelse.
Det finns ändå bara så mycket som man kan säga. När allt som man vill framföra redan har sagts, vad göra annat än falla in i blasé och rutin, gå på tomgång?
Kanske kureringen mot den intellektuella kramp som drabbade mig är så enkel som att skita i att försöka förmedla något, strunta i att förklara, ge fan i att vara tydlig, pedagogisk, saklig, precis. Inte skriva folk på näsan, inte vara övertydlig, inte behöva skriva ut IRONISK inom parantes för att folk ska förstå. Inte behöva begränsa sig till 3000 tecken, inte köra ner sig i leriga, uppkörda gamla spår, inte känna pressen på att skriva som de (etablissemanget, redigerare, chefer eller vilka "de" nu är) förväntar sig.
Att få raljera utan en tydligt uttalad poäng. Det är ju trots allt i det subtila som de verkligt slagkraftiga poängerna blir som allra tydligast.
Kommentarer
Postat av: Camilla
Håller med dig utan att äga någon av dina erfarenheter. Därför frilansar jag (obetalt, heh) hellre och skriver det jag vill, när jag vill det och hoppas på att någon liten stackare vill läsa det. Good work. Fortsätt så!
Postat av: Anonym
Jag har då inte läst färdigt ditt inlägg, men kände ändå att jag var tvungen att kommentera... "morgongröt" kl 13:12? :O
Trackback
