Den kontroversiella kärleken
"My parents are taking me to a hospital... to fix me"
Så säger en ung pojke i telefon till Harvey Milk i filmen Milk, filmen med makalösa Sean Penn i huvudrollen som San Francisco-politkern som blev en ikon för gay-rörelsen. Den repliken fick det att kännas som om hjärtat slets ur kroppen. Många unga homosexuella såg självmord som den enda utvägen i samband med den våg av anti-gay lagar som röstades igenom i flertalet delstater under 70-talet, lagar som bland annat gjorde det fullt legalt att sparka människor från deras arbeten pga deras sexuella läggning.
I fronten för denna tragiska och stenåldersdoftande moralism gick den kristna höger, med sitt flaggskep KÄRNFAMILJEN bärandes på indoktrinerade axlar. Korstågets mål var tydligt: att likställa homosexualitet med moralisk dekadens, själsligt förfall, sexuell perversion. Homosexuella lärare skulle "rensas ut" ur skolorna eftersom de påstods vara "pedofiler", "dekadenta" som spridde sitt syndiga leverne vidare tillkommande generationer; det gick till och med så långt att framträdande anti-gay-profiler drog till med det löjeväckande påståendet att de rekryterade de stackars försvarslösa barnen till någon imaginär gaysekt. Att utöver pedofili också likna homosexualitet med zoofili var ett populärt tilltag av dessa självutnämnda fackelbärare av Den Höga Moralen.
Det är lätt att ondgöra sig över ett neo-konservativt och djupt religöst medvetande i det kristna amerika, men vi ska inte glömma bort att ett land som Sverige, liberalt och öppensinnat som vi gärna profilerar oss som, så sent som 1979 avförde "homosexualitet" från Socialstyrelsens lista över diagnoser. Alltså, fram till för enbart 20 år sedan betraktades du i statens ögon som sjuk om du råkade födas med en preferens för ditt egna kön snarare än det motsatta.
Det är ju trots allt så otroligt odramatiskt. Vissa råkar födas homosexuella, andra inte. Ändå blir det, på grund av att den stora massan tillhör den heterosexuella delen av befolkningen, ett otroligt stigma. Jag kan inte låta bli att skämmas över hur unga grabbar (och säkert en hel del tjejer, även om de oftast inte skyltar lika tydligt med det) fortfarande delar en så ålderdomlig, trångsynt och obiologisk syn på framför allt bögar (då man är inkonsekvent nog att tycka att flator är helt okej; de är ju så sexigt med hånglande tjejer). Det finns en tragikomik i att bevittna hur de börjar oja sig och leta efter fjärrkontrollen om det vid något enstaka tillfälle visas ett hånglande manligt par på TV, men med glädje och entusiasm följer samma sexeskapader om de omslingrade två råkar vara brudar. Andras avsmak är inte fullt så oskyldig. Att se den oförfalskade, mörka hatet svälla ut ur stirrande ögon påminner om vilken otrolig kraft som ligger bakom denna xenofobiska galenskap.
Vad är det som är så provocerande? Vad är det för hot dessa människor ser i homosexuella? Och varför manifesteras det så tydligt i första hand hos män? Personligen kan jag inte låta bli att reflektera över om det har att göra med den bild som via populärkultur, uppfostran och religiösa ideal projiceras av Mannen - den starke, den virile, den oumbärliga klippan, ledaren och försörjaren i ett annars vekt och sentimentalt kvinnligt landskap. Den andra sidan på myntet av snedvridna könsideal som nedvärderar kvinnan och spegelvänt skapar ett mansideal som är varken eftersträvansvärt eller realistiskt. Som få, om ens någon, faktiskt lever upp till. Kanske spiller det här över i frustration, skapar ett klimat för en överkompensation för att väga upp misslyckandet med att bli Mannen med versal. Rädslan för att vara en fitta eller kärring eller annat valfritt kvinnligt epitet som indikerar hur svag man är... eller, just det, bög.
Även om Milk personligen gick ett hemskt öde till mötes gick inte San Francisco det, och får väl idag betraktas som något av en fristad för homosexuella. Ändå kan jag inte låta bli att undra; var är kvinnorna i allt det här? Återigen är det männen som dikterar villkoren; att vara kvinna i en redan marginaliserad grupp underlättar knappast oddsen för att få sin röst hörd.
Avslutningsvis. Mina tankar kan inte låta bli att gå dem som fortfarande lever i situationer där något så oskyldigt som en kyss kan kosta dem livet. Lesbiska i Saudiarabien. Bögar i Somalia.
Eller två killar som håller handen på fel gata i Helsingborg en lördagkväll, om du så vill.
Så säger en ung pojke i telefon till Harvey Milk i filmen Milk, filmen med makalösa Sean Penn i huvudrollen som San Francisco-politkern som blev en ikon för gay-rörelsen. Den repliken fick det att kännas som om hjärtat slets ur kroppen. Många unga homosexuella såg självmord som den enda utvägen i samband med den våg av anti-gay lagar som röstades igenom i flertalet delstater under 70-talet, lagar som bland annat gjorde det fullt legalt att sparka människor från deras arbeten pga deras sexuella läggning.
I fronten för denna tragiska och stenåldersdoftande moralism gick den kristna höger, med sitt flaggskep KÄRNFAMILJEN bärandes på indoktrinerade axlar. Korstågets mål var tydligt: att likställa homosexualitet med moralisk dekadens, själsligt förfall, sexuell perversion. Homosexuella lärare skulle "rensas ut" ur skolorna eftersom de påstods vara "pedofiler", "dekadenta" som spridde sitt syndiga leverne vidare tillkommande generationer; det gick till och med så långt att framträdande anti-gay-profiler drog till med det löjeväckande påståendet att de rekryterade de stackars försvarslösa barnen till någon imaginär gaysekt. Att utöver pedofili också likna homosexualitet med zoofili var ett populärt tilltag av dessa självutnämnda fackelbärare av Den Höga Moralen.
Det är lätt att ondgöra sig över ett neo-konservativt och djupt religöst medvetande i det kristna amerika, men vi ska inte glömma bort att ett land som Sverige, liberalt och öppensinnat som vi gärna profilerar oss som, så sent som 1979 avförde "homosexualitet" från Socialstyrelsens lista över diagnoser. Alltså, fram till för enbart 20 år sedan betraktades du i statens ögon som sjuk om du råkade födas med en preferens för ditt egna kön snarare än det motsatta.
Det är ju trots allt så otroligt odramatiskt. Vissa råkar födas homosexuella, andra inte. Ändå blir det, på grund av att den stora massan tillhör den heterosexuella delen av befolkningen, ett otroligt stigma. Jag kan inte låta bli att skämmas över hur unga grabbar (och säkert en hel del tjejer, även om de oftast inte skyltar lika tydligt med det) fortfarande delar en så ålderdomlig, trångsynt och obiologisk syn på framför allt bögar (då man är inkonsekvent nog att tycka att flator är helt okej; de är ju så sexigt med hånglande tjejer). Det finns en tragikomik i att bevittna hur de börjar oja sig och leta efter fjärrkontrollen om det vid något enstaka tillfälle visas ett hånglande manligt par på TV, men med glädje och entusiasm följer samma sexeskapader om de omslingrade två råkar vara brudar. Andras avsmak är inte fullt så oskyldig. Att se den oförfalskade, mörka hatet svälla ut ur stirrande ögon påminner om vilken otrolig kraft som ligger bakom denna xenofobiska galenskap.
Vad är det som är så provocerande? Vad är det för hot dessa människor ser i homosexuella? Och varför manifesteras det så tydligt i första hand hos män? Personligen kan jag inte låta bli att reflektera över om det har att göra med den bild som via populärkultur, uppfostran och religiösa ideal projiceras av Mannen - den starke, den virile, den oumbärliga klippan, ledaren och försörjaren i ett annars vekt och sentimentalt kvinnligt landskap. Den andra sidan på myntet av snedvridna könsideal som nedvärderar kvinnan och spegelvänt skapar ett mansideal som är varken eftersträvansvärt eller realistiskt. Som få, om ens någon, faktiskt lever upp till. Kanske spiller det här över i frustration, skapar ett klimat för en överkompensation för att väga upp misslyckandet med att bli Mannen med versal. Rädslan för att vara en fitta eller kärring eller annat valfritt kvinnligt epitet som indikerar hur svag man är... eller, just det, bög.
Även om Milk personligen gick ett hemskt öde till mötes gick inte San Francisco det, och får väl idag betraktas som något av en fristad för homosexuella. Ändå kan jag inte låta bli att undra; var är kvinnorna i allt det här? Återigen är det männen som dikterar villkoren; att vara kvinna i en redan marginaliserad grupp underlättar knappast oddsen för att få sin röst hörd.
Avslutningsvis. Mina tankar kan inte låta bli att gå dem som fortfarande lever i situationer där något så oskyldigt som en kyss kan kosta dem livet. Lesbiska i Saudiarabien. Bögar i Somalia.
Eller två killar som håller handen på fel gata i Helsingborg en lördagkväll, om du så vill.
Kommentarer
Postat av: Camilla
Jag tror att stora delar av problemet har att göra med hur vi uppfostrar våra barn. Rosa/blått, bilar/dockor. Det skapar ju könsrollerna som vi sedan lever i. Och om man då bryter mot dem, genom sexualitet, att en tjej blir bilmekaniker o.s.v. så skapar det ju oro i lägret. Något är fel, skriker kroppen. För vi är lärda det. Hoppas du förstår vad jag menar (: Bra inlägg!
Trackback
