patentverket

"[D]et är viktigt att folk förstår att fildelningen inte stoppar med Pirate Bay. Den flyttar sig bara om sidan blir dålig. Blir det ett tomrum kommer folk att fylla det med något annat."

Pirate Bay-profilen Peter Sunde ger TT en grundläggande lektion i fildelningens basvillkor, uppmärksammat i Helsingborgs Dagblad. Att vissa ser domslutet mot samma sajt tillsammans med den eventuella försäljningen av sidan som början på slutet för fildelandet har totalt missuppfattat hur internet fungerar. Nätet är ett dynamiskt, rörligt, levande väv, inte ett statiskt och förstelnat stålrör där alla ska klämma sig igenom samma cementerade gångar.

Det finns redan otaliga andra fildelningssiter där populärkulturen fortsätter att flöda fritt, bortom medialjusets selektiva strålkastare; Pirate Bay råkar bara händelsevis vara en av den största, mycket tack vare sin användarvänlighet. Jag vågar nog påstå att de som nyttjar sig av BitTorrent-trackers, såsom Pirate Bay, antagligen tillhör den mer causual-inriktade delen av fildelningsanvändarna. Skulle man verkligen vilja komma åt "problemet" skulle man snarare försöka göra något åt de interna nätverk med enorma servrar där folk skickar material sinsemellan, utan att ta omvägen via torrent-trackers.

Internet är, och det tåls att upprepas, sina användare; en teknisk lösning eller sajt som inte går dem till mötes kommer snart att bytas ut mot en ny. Napster gick i graven, precis som den nu förlegade P2P(peer-to-peer)-tekniken, men ersattes rask av Torrent-baserad fildelning. Jag med mitt begränsande tekniska kunnande kan bara spekulera i vad nästa steg kommer att bli om nu även denna metod skulle försvinna.

Men bortsett från de rent tekniska omständigheterna är det svårt att känna någon slags sympati med de enorma mediabolagen, och deras vapendragare i form av lobbyorganisationer som Anti-piratbyrån, när dessa försöker upprätthålla bilden av dem själva som the good guys och fildelarna som motpolen; de snåla, snyltande, solidaritetslösa. Speciellt med tanke på hur giriga, obarmhärtiga, utvecklingsfientliga och allmänt skitstövliga de själva egentligen är. Hur har man mage att stämpla en privatperson som omoralisk för att denne laddar hem Sagan om Ringen samtidigt som New Line Cinema vägrar betala ut ersättning till upphovsrättsmännen? Hur är det tänkt att jag ska få dåligt samvete över att tanka musik från Universal när samma bolag hotar att stämma Stockholms Stadsteater för att de nyttjar musik de redan betalat för? Hur kan man påstå att fildelaren  saknar respekt för  lagar och ordning samtidigt som privata intresseorganisationer använder sig av rena Gestapo-fasoner för att dokumentera, lagra och övervaka vanliga människors digitala trafik för att sedan tvinga ut dem ersättning eller hota med rättsprocess?

Att måla upp en polarisering mellan å ena sidan upphovsrättsmännen och å andra sidan fildelarna är en falsk dikotomi. Att som mediabolagen göra kulturskaparna till offer ger en skev bild av vilken konsekvens fildelningen har och deras egen roll i processen. Naturligtvis måste en upphovsman få skäligt betalt för det han eller hon skapar, men det matyrspelande som dessa bolag sysselsätter sig med rimmar illa med deras eget exploaterande av sina verk och deras skapare. Sen när började distributionssbolag och utgivare se till den enskilde upphovsmannens intressen? Låt oss slå de blå dunsterna ur ögonen - deras mål är, och har alltid varit, att tjäna så mycket pengar som möjligt till så liten kostnad som möjligt. Och kan man spara in pengar på upphovsmannens gage så tja, varför inte?

En reflektion: varför ser vi bara enormt framgångsrika, etablerade och redan snorrika musiker, författare, skådespelare eller filmskapare opiniera sig emot fildelning? Varför inte den tragglande, okände, kulissmygande kulturarbetaren?

Antagligen för att de sistnämnda vet att fildelning är det bästa som hänt spridandet av fri och oberoende kultur sedan uppfinnandet av tryckpressen.