patentverket

Efter hur anti jag har varit gentemot bloggande i allmänhet och prettobloggande i synnerhet kanske somliga uppfattar det som att jag nu, med skapandet av en egen blogg, kryper till korset. Må så vara. Det hade varit lätt att säga att något i stil med att jag minsann skriver för min egen skull och att jag inte bryr mig vad andra tycker. Men det vet både du och jag att det är skitsnack. Det finns något djupt exhibitionistiskt i bloggandets natur, ett slags post-modernt alternativ till barndomes överdrivna sökande efter uppmärksamhet. Se mig, hör mig, bekräfta min existens.  Ge mig ett kvitto på att jag lever så att jag slipper våndas över min existensiella ångest, insikten att det existerar barriärer mellan medvetanden som aldrig riktigt kan forceras; att vi, på en fundamental nivå, är ensamma.

Nåja. Frågan är bara vad det är vi egentligen vill att andra ska se hos oss. På något sätt blir bloggen en spegel av vilken bild vi vill, eller omedvetet, förmedlar av oss själva gentemot andra, vilket gör att jag har svårt för alla dessa "idag-har-jag"-bloggar som tycks vara mer av några slags resuméer av folks vardagssysslor än deras tankar, insikter och liv. Är det verkligen så att vi defineras av vad vi gör och om det är så, vad säger det om människor som enbart skriver om skoshopping och lattedrickande med ytligt bekanta?

Men vad vet jag. Jag sitter inte på några svar, bara frågor. Och som den danske författaren Carsten Jensen fastslått är frågor mycket intressantare än svar. Svaret är kallt, dött, definitivt, fantasilöst. Frågan är varm, färgfull, levande, dynamisk.

Med det sagt; vad vill jag då blotta hos mig själv? Vad för chockvärde vill jag vinna när den proverbiala trenchcoaten rycks upp framför mina offer? På något sätt handlar det nog om fåfänga. Eller är det kanske djupare än så? För visst finns det ett behov att känna sig riktigt duktig på något, att få visa upp vad man kan för publik och få uppskattning och uppmuntran. Som barn som spelar teaterpjäser för sina föräldrar, visar upp sin rangliga hylla från träslöjden, står på händer, sjunger eller ritar teckningar för att kunna stoltsera; det HÄR, det KAN jag. Visst är jag duktig?

Skrivandet är min rangliga bokhylla. Jag är det uppskattningstörstande barnet. Ni är mina föräldrar.