patentverket

Att djur har något form av känsloliv är väl de flesta som har haft någon form av varaktig kontakt med djur, liksom undertecknad, tämligen övertygade om. En skeptiker skulle dock kunna påstå att det rör sig om antropomorfism, tillskrivandet av mänskliga egenskaper till icke-mänskliga varelser eller ting. Ungefär som en katt-tant som bestämt hävdar att hennes kisemiss blir förnärmad om man talar om honom i tredje person i samma rum utan att involvera honom i konversationen. Men vad beträffar mer rudamentära emotionella kapaciteter, som förmågan att känna behag eller rädsla är skepsisen ganska omotiverad; det krävs nog en särskilt hårdnackad skeptiker för att påstå att ett skotträdd hund som ligger skakandes och gnällandes under ett bord under en nyårsnatt inte skulle vara förmögen att uppleva rädsla.

Det finns dock tecken på att även mer "kvalificerade" känslor, som sorg över en förlust, inte är unika för mänskligheten. Låglands-gorillan Koko, som tränats att känna igen och själv använda sig av flertalet tecken ur det amerikanska teckenspråket (och därigenom åtmistone delvist stuckit hål på föreställningen om att språk är något unikt och förbihållet mänskligheten), är väldigt förtjust i katter. Hon fick vid ett tillfälle själv välja ut en individ ur en grupp med övergivna kattungar, döpte ungen, lekte och tog hand om den som om den vore en gorillabebis.  När kattungen en gång smet ut ur buren och tragiskt nog blev överkörd ska Koko ha blivit mycket uppriven, varpå hon signalerat tecknen för "ledsen" och "gråter".

Det fascinerande är inte bara det faktum att sorgebeteenden har observerats hos icke-mänskliga djur (något som redan gjorts i det vilda hos flertalet spretande arter) men också att vi genom Koko faktiskt fått förstahandsinformation av sörjande, något som borde göra oss mer ödmjuka inför faktumet att vi nog inte är så fantastiskt unika som vi gärna vill tro.

Föga förvånande blev det som väntat. Jag orkade hålla tempot i ungefär en vecka, sen började intresset och motvationen för att hålla igång bloggandet dala. Nåja, i viss mån får jag väl ursäktas. Psykologin har krävt mycket av min uppmärksamhet de senaste veckorna - första tentan är redan om en vecka och omfattar sex ganska stora områden. Motivationen finns visserligen där, ämnet i sig är sjukligt intressant. Men; att omvända en ganska sporadisk och ostrukturerad studievana till en mer regelbunden sådan är inte helt lätt. Speciellt nu när man börjar få insikt i vilka processer som involveras i lärande och minne inser jag hur otroligt ineffektiv jag varit i mitt pluggande.


Exempel 1: Jag läser nästan alltid pärm-till-pärm-style, dvs. ungefär som jag läser en skönlitterär bok. Tar sällan anteckningar eller stannar upp för att djupare gå in på begrepp jag inte riktigt kopplat, vilket minskar chansen att jag tar till mig kunskapen i det längre perspektivet.


Exempel 2: Oftast läser jag i miljöer som jag associerar till allt annat än just pluggande; soffan (associeras till TV-slappande), sängen (sömn), skrivbordet (datoranvändande), köksbordet (ätande), vilket i förlägningen gör att tankarna lätt vandrar bort från det jag ska lära mig till annan aktivitet.


Exempel 3: Oregelbudna studietider. Jag har sällan någon särskild period under dagen jag koncentrerat försöker plugga utan det blir ofta väldigt sporadiskt, när jag känner mig manad att plocka upp kurslitteraturen. Det i sin tur gör det svårare att försätta sig i ett mer effektivt mentalt stadium där man enklare tar in informationen.


Exempel 4: Jag pluggar oftast själv, utan någon att bolla idéer med eller diskutera begrepp, vilket gör att min förståelse av litteraturer blir rätt ensidig; om jag missuppfattat något är möjligheterna att korrigera den felkopplingen ganska liten. Det här är visserligen något jag blivit bättre på under senaste året, och förhoppningsvis kommer jag bättre igång med att plugga tillsammans med kursare nu under hösten.


Så, det finns helt klart lite att jobba på. Men de faktum att jag ändå håller ganska jämna steg i litteraturen med föreläsningarna, att jag hittils faktiskt har näst intill fläckfri närvaro (och dessutom är ganska aktiv och tar för mig på seminarierna, vem kunde ha trott det?!) och att jag känner mig motiverad till att lära mig bådar ändå gott. Och med Malmö-flytt nära anstående kan jag inte låta bli att känna att jag är på rätt spår i livet. Trots att jag forftarande äter dåligt, slackar med träningen och sover oregelbundet.

Fan, håller jag på att bli optimist?