patentverket

Att djur har något form av känsloliv är väl de flesta som har haft någon form av varaktig kontakt med djur, liksom undertecknad, tämligen övertygade om. En skeptiker skulle dock kunna påstå att det rör sig om antropomorfism, tillskrivandet av mänskliga egenskaper till icke-mänskliga varelser eller ting. Ungefär som en katt-tant som bestämt hävdar att hennes kisemiss blir förnärmad om man talar om honom i tredje person i samma rum utan att involvera honom i konversationen. Men vad beträffar mer rudamentära emotionella kapaciteter, som förmågan att känna behag eller rädsla är skepsisen ganska omotiverad; det krävs nog en särskilt hårdnackad skeptiker för att påstå att ett skotträdd hund som ligger skakandes och gnällandes under ett bord under en nyårsnatt inte skulle vara förmögen att uppleva rädsla.

Det finns dock tecken på att även mer "kvalificerade" känslor, som sorg över en förlust, inte är unika för mänskligheten. Låglands-gorillan Koko, som tränats att känna igen och själv använda sig av flertalet tecken ur det amerikanska teckenspråket (och därigenom åtmistone delvist stuckit hål på föreställningen om att språk är något unikt och förbihållet mänskligheten), är väldigt förtjust i katter. Hon fick vid ett tillfälle själv välja ut en individ ur en grupp med övergivna kattungar, döpte ungen, lekte och tog hand om den som om den vore en gorillabebis.  När kattungen en gång smet ut ur buren och tragiskt nog blev överkörd ska Koko ha blivit mycket uppriven, varpå hon signalerat tecknen för "ledsen" och "gråter".

Det fascinerande är inte bara det faktum att sorgebeteenden har observerats hos icke-mänskliga djur (något som redan gjorts i det vilda hos flertalet spretande arter) men också att vi genom Koko faktiskt fått förstahandsinformation av sörjande, något som borde göra oss mer ödmjuka inför faktumet att vi nog inte är så fantastiskt unika som vi gärna vill tro.